Bethel University - Spire Yearbook (St Paul, MN)

Page 21 text:

THE ACORN 15) S kolcUtB slut Conrad Carlson Vi nalkas nu ater virt skolhrs slut Med frdjd uti segrande leder. Vi kampat i striden med lansar och spjut Att hugga okunnigkct neder; Vi kanipat som karlar med vikingablod, Och hollo oss framme, d het striden stod. — Nu tiden vi n tt, liksom mangen forut. Till skoiarets slut. Kammando nu hors: “Bryten lager, 'stan opp! Er vilen fr n striden och noden; Bra haven I gjort under skoiarets lopp Att skaffa mang’ fiende doden.” Sa lydde de orden frftn harforar’n god, Dar han uppi faltet bland krigskampar stod. Vi striden ha vunnit; ej minuet dor ut, Da. skolan ar slut. Nu t ltpaiar lossas, som talt hollo fast. Da stormen slg tycktes regera; Vad sorl det nu bliver, allt gar i en hast, Och snart sta ej tiilten dar mera. De rullas i buntar och kastas i hog; Och sa kommer vagnen, pa skjuts han dem bjod. Det gick som en dans genom Iftgret nu ut, — Ty skolan var slut. Nu lades i l dor de krigssaker sma, Som forr uti striden man hade. Har spaden och yxan, dar kulorna gift, Av villcet v r ovan tog skada; Och dolken och svardet med blodet uppa, En plats uti l dan de alia ju fa. Ej vapen behoves, ej mer nhgot krut, Ty skolan ar slut. Xu bryta vi opp, allt ar redo, farval! Det hors med forenade krafter. Vi fara i gl dje, och det med stort skal, Till harliga vilopalatser. Ad jo! kampebroder, du stridsman ar god, Du var icke fcg, om det an giillde blod. Farval! goda systrar, Mathilda och Rut, Nu skolan ar slut. Nar olika platser i landet vi nittt, Till vanner bftd’ nara och kiira. Kom da ih g skolan och sag ndgot gott: Det mSnga tar bordan att bara.” Sag, yngling: Om man han den basta vill bli, Studera han bor vid viir akademi.’ Och lingra han aldrig skall detta beslut, Da skolan ar slut. 5n Bommantctitsbilb t Dalantr Albert E. Pearson Det ar juninatt vid Bergsangs backar. Ljumma vindar viska bland lovkronorna. En ljus himmel blickar milt ned bland de hoga asparna. Bergens toppar sta som stumnia skuggor, medan i fjarran skimrar svagt Siljans vida yta. Ner i de djupa dalarna skymta vita dimmor fram som stigande vatten. Skogens uv tutar nu och

Page 20 text:

18 THE ACORN We have learned that three members of our faculty ,. liss Elsa Norcleen. Miss Edith. Lindberg, and Mr. Albert Pearson, are to leave Dethel this spring. We regret the loss of our teachers and friends, whom we have learned to value and esteem during the years they have been with us. Our best regards will follow them to whatever fields of activity they enter, and our wish in parting is for their continual success. We understand that arrangements have already been made to fill the places thus vacated with competent instructors. The Acorn Staff of 1917-18 is as follows: Editor-in-Chief, Conrad Carlson; Asso. Editor, Olive Johnson; Swedish Editor, A. L. Fredrikson; Business Mgr., Martin Hamlin; Circ. Mgr., Erik Lindholm; Kel. Editor, W. Holmberg; Athletic Editor, Della Uoranson; Ex. Editor, Esther Tan-cjuist; Personal Editors, Esther Olander. Effie Lindblom, Ellys Chernlund, Emil Carlson, and F. Moberg. We hope that our present subscribers will not forget the Accorn in the year to come. The new Circulation Manager will be pleased to hear from you. As we, the present Acorn Staff, tender our responsibility to others, we wish to express a heartfelt “thank you” to all who have cooperated with us in the work and to all who have given us their loyal support. We especially feel our obligation to members of the Faculty, who have not spared time and effort to aid us. To the new Acorn Staff are extended our best wishes for a successful year. ©ur (Hmtntry Jenny Slcoglitnd Hail to the country that stands for the right, Honored and loved be the stars and the stripes! The eyes of the world look up to thy might. Hoping that thou wilt settle the strife, That has raged long Among the throng, Of foes across the sea. Heaven send thee help to do That which is just and kind and true, To save humanity. (0ur (Hmutlry Atliur Nelson Never was a time when our country so measured, Brawn of the young men who train for derense. Mountain tops seem to be all set in flashes, Tried-by the flame as of hell’s ugly lens. Millions waiting for a lift. Out afar from home, adrift. Humbly all nations are looking to us; Want has not found us yet. And surely we must not let All others starveV We must help! We must lead! {Jrmbfnt Siagstrum’s Amtiumsary (Continued from page 7.) master builder of that vast edifice.—St. Paul’s Cathedral. The whole magnificent structure is his epitaph. We stood a short time ago by the side of a deathbed. The name of Dr. Hag-strom was mentioned and the sufferer’s face lighted up and those dying lips pronounced a blessing over the absent friend. And I am sure that there arc hundreds and thousands in this and other lands whose lives Dr. Hagstrom has touched, that will rise up and call him blessed. The work which our School President has done and is doing will live not only in terms of brick and mortar and campus, but also in the hearts of his students and in the hearts of the Swedish Baptists of America and of the world. May he he spared for many long years to love and labor among us.

Page 22 text:

20 THE ACORN di sin karlekslangtan lidelsefullt och omt i den svala rymden. Ett (loft sorl frin hojtande ungdomar stor tidtals tystnaden, medan stundom en skarande vemodston frin en spelmans stroke slungas ut i den ljusa sommarnat-ten. Bygdens ynglingar och jungfrur aro pi vag hem frin lordagskviiiens orgier. De gi i sjungande grupper genom angar och trask, genom hasselbuskskogar och upp tallskogsbackar, pi korvagar och slingrande gingstigar. Men stigarne gre-na sig snart, glammet och stojet avtynar. grupperna upplosas, skilsmassans ljuva sorg ar Inne och ett sista godnatt” utta-las vid stugans grind. Det ar tvi unga som droja mer an van-ligt vid grindstolpen denna juninatt. Ni-got vemodsfullt tungt vager over deras brdst. En beklanul tystnad rider; ingen-dera finner uttryck for tanken overst i deras medvetande. Den yra sommargladje, som genomsyrat byggclens ungdom, har gjort dessa tvi desto mera sorgtyngla. bi-vets verkligheter, kampen for tillvaron, har tvingat honom, bondesonen, till efter- tanke; eftertanken har vfickt begar till nigot battre an vad fosterjorden synes erbjuda, begaret har stegrats och mog-nat till beslut — beslut att finna lyckan, dar si minga funnit den. Si sminingom har han delgivit henne sin framtidsdrom. Det kom som ett slag, men tyst och un-dergivet har hon uppmuntrat honom. Var-for skulle hon icke? Skulle hon icke en dag dela allt med honom i vasterlandets trollska varld? Dock har en tyst aning gripit henne; den gnagdc stundom i hen-nes drcimvarld. Hon fruktade Amerika med dess varldsstiders lockelser, med dess gyllene tillfallen. Minne han darborta 1 sin kamp for livets existens, i sina lycko-spel och nyvunna lagrar — minne han skulle glomma henne? De sti lutade mot varandra. hjarta mot hjirta. Bjorkarna sucka tungt over deras liuvuden. Grodorna skria vid trisket, och iysmaskarna glimma vid graskanten. Sko-gens uv tutar sin lidelsefulla liingtan, medan nu och da en skarande vemodsgnall frin en spelmans strike slungas ut i den ljusa sommarnatten. Ea sjiiikljifitana Fred Maher o' En mycket lard man sade en gang: ' Det finnes saker niellan himmel och jord. om vilka manniskorna ej ens ha en aning.’’ Det kan nog si vara, men de saker, om vilka vi ej ha en aning, kunna ej gora oss ndgot direkt forfing; men det finnes saker, eller litom oss saga varelser, om vil-N8s nirvaro vi ibland hava en hemsk aning, en aning si bestiimd att blodet stel-nar i vira idror av hemsk fasa, medan vara yttre sinnen, spanda till (let yttersta, ej mottaga nigra ovanliga intryck. Ni har ibland erfarit det. nigon mork kvall i sko-gen, eller nigon dyster natt, ensam i ett stort bus, och si har jag, och ibland hander (let att vir rctade fantasi har sett eller erfarit ad vira fern sinnen mist. Jag skall tala om en handelse. JPer och jag voro ute pi jakt efter hjortar i en av- lagsen och vild del av de “Snoiga Bergen.” Vi hade redan varit ute i tre dagar, s'.rdvande frin den ena, dystra, skogklad-•la dalen till den andra, och varje (lags vandring bringade oss allt djupare in uti ckanda skogar, dar ej ett teckeu visade att nigon raanniska forr satt sin fot. Mot aflonen stodo vi vid den klippkransaae ingingen till en djup (lalsankning, vilken var fylld av urgamla, jattestora tallar och granar, och omgiven av hoga. hotande och skogkladda berg. Har besloto vi att stan-na over natten. Vir forcsats gynnades darigenom att vi i mitten av den lilla dalen funno en oppen plats, dar en stor flat stenhall nekat triden rotfaste. Pi denna slen tande vi vir lilla eld och beredde var miltid av salt flask och torkade potatis. Miltiden over, borjade vi foist att se oss