Bethel University - Spire Yearbook (St Paul, MN)

Page 11 text:

TIIE ACORN 1) Swedish Department. PONTUS WIKNER. Av J. Nordell. Karl Pontus Wikner foddes i Ryrs soc-ken i Dalslnnd den 19 maj 1837. Redan som gosse visade det sig. att han agde stora anlagd for studier och hlev darfOr vid tolv ftr sand till Goteborgs trlvlalskola och vidare till unlversitetet i Uppsala, varest han vid nitton ftrs ftlder avladc studentexamen och sex ftr senare filosofle kandidatexamen. Hans ungdomliga fram-tidsdronunar. att bliva hdlsad av Uppsala studenter som larare, blevo snarl verklig-heter, ty sanima ar, som han blev filosofle kandidat, anstalldes han som docent i teo-retisk filosofi, och ftr 1S73 sokte och erholl han lektorsbefattningen i kristendom och hebreiska vid Uppsala allmanna l roverk. Denna befattning innehade han till ftr 1SS-1, d han utnamndcs till professor vid Fredriksuniversitetet i Kristiania. Wikner var en filosof och tankare som fft och pft sanima gang en enfaldig och od-mjuk kristen. Han ansftg sig sjiilv vara intet. och dft han genom tron pft Kristus hade mottagit syndernas forlfttelse, sager han om sig sjalv foljande: ‘Mag hade vun-nit allt och intet pft sanima gang, ty jag var intet i mig sjalv, men jag hade allt i Kristus.” Det var denna odmjukhet och denna karlek till Gud som skapade honom till en sftdan karleksperson, att han var omtyckt och alskad av snart sagt alia, som kommo 1 bans narvaro. Han fordrade intet, men han gav allt. Och i sanningkunna dessa hans egna ord lillampas pft honom sjalv: “Att verkligcn alska det dr att giva sin sjiils innersta, det ar att tranga in till hjartat och vasendet af det alskande fore-mftlet. men vdsendet ar Gud; dftrfdre ar det icke mojligt att alska ratt utan att i det alskande fdremftlet alska Gud.” Sftdan var Wikner, sftdan var hans karlek, sftdant var hans liv och sftdana Sro hans djupgft-ende och djjnptftnkta filosofiska skrlftei och religiosa fd red rag. Allting synes vilja gft upp i Gud. Wikner var en framstftende forfattare ocli poet. Hans prosadikt ager en skon och adel form. En sftdan prosa som den vi mo-ta i ‘‘Min models testamente och i “Mantegnas angel” tillhor, enligt Karl Warburgs utsago, det allra basta, som vi aga frftn ISfiO—1870 talen och komraer Viktor Rydbergs mastarestil narmast. Han lyckades ocksft, niycket viil som poet, eliuruvftl han snart lamnade versen for prosadikten. Ibland andra tacka poem, skrivna av hans penna, hava vi “Mig torstar , “Albino” och “Regnbftgen”, vilka alia kanncteckna sig for en skon form och rika adla uttalan-den. Dentie adle man och kraftige tankare, “ungdomens van,” som han var kallad, av-somnade den 15 mars 1888. Men trots det han sover, sft lever han och verkar gott och foradlande genom sina skrifter bland ett nytt slakte, varande for det en foresyn. MIG ToRSTAR! Fftfangt, fftfangl! Jorden ager Intet, som kan slacka branden Av dc krav, dem evigheten Ristat i mitt brost med eldskrift. Om en krona ock jag satte Pft min hjassa och i purpur Kladde guldomstrftlad skuldra. Brann dock elden under purpurn,

Page 10 text:

a THE ACORN recognition. Bat indead few can appreciate the needs of a well systematized school, and can foresee the great future of such a school, except those who are directly connected with the institution, the alumni and the students. Nor do few feel more generously disposed towards a scat of learning than the alumni. But these arc few and not flushed with money nor are fortunes honestly made in a day. thus white an alma mater is yet young it can’t expect much financial aid of its sons and daughters. But she can justly expect, while their fortunes are growing that they earnestly strive to increase the enrollment year by year. Vacation is at hand: books will be put away and recreations of various sorts will be sought. But let it be remembered that a good word spoken now and then here and there will tell lor the school. Young people are to be encouraged to seek instruction at our institution. Talents are to be discovered and sharpened and trained. The need of education is to be preached. Thus the united effort of the student body ought to be concentrated on this one thing at least.— more students. l et no one ignore the youthfulness of Bethel Academy. Let him who turns his nose in the air at our youth, lemember small things are worthy of consideration, — many a lowly object has stubbed the toes and consequently woefully Battened an up-turned nose.’ LABORATORY ROOM.

Page 12 text:

10 T II 13 A C O K N Kyldes ej av Kalla guldet. Och orn fattigdomens koja I sin trAngn faran mig slotc, Blev den nuiktig dock att rymma Alla evighetens fasor. Och oin han till sOdcrns dalar, Dar i zenit solen gloder, .Mina stcg sin baiia ledde; Om Saharas blcka sandfalt, Dar ett gronklatt strft ej trives, BrAnde foten pft min vandring: O. sA brandes nog mitt hjarta, SAsom forr, men blev dock ickc SAsom graset, brant till aska. Och om soderns vindar forde Mig till hbga nordens fjallar: Om i snd och is jag kladdes: O. sA smaltes kanske bojan For en eld mitt brost fdrtarde, Och i tArar ldstes isen, Som mitt hjarta dAr omslote, Kunde dock ej sliicka branden Som pA djupet standigt nardes. Och om Ater hem jag vande Till den jord, som sett mig fddas; Och om dar jag sokte lindring I den kraft, som inannen odlar; Om min hand i livets strangar Grepe underbait och niaktigt; Och om tusen sina blickar FAste pA min vink, och tusen Naninde mig den vise, starke: O, jag bleve dock en framling PA min egen grund, och aldrig Larde mig min egen vishet Att mitt vasens gAta losa, Hulpe mig min egen styrka Att (let hoga mAlet hinna, Dit min andc trAnar standigt. Men om sA ett annat hjarta Droges nAra till mitt eget. Klappade mot mitt och ville Klappa sA for mig allcna; O, dA kandc jag, hur karlek Xr det enda, soni At anden Ixivar niatthet i dess trangtan; DA fornam jag hum karlek Xr ett barn av evigheten. Starkare an allt, an ddden! Var jag lycklig dA? — Jag iigde Ju ett dga, i vars spcgcl Jag mitt eget viisen skdnjde; Och jag iigde ju ett hj rta, Som pA egna hjartats fragor Gav mig svarei. — Ja, jag agde Ju en sjal, som med min egen Blev for evigt samniangjuten! — — Dock — hur var det? — Gick ej svArdet Xn en gAng igenom sjiilen? Och det band, som nAmndes evigt. Slets det ickc dA, nar liJArtat Blodde dessa heta droppar; DA, nar ogat inga tArar Agde mer att svalka dessa? Var det dodens lie, eller Var det kanske nAgon annans, Som gav djupa banesAret, At min karlek, At min enda? — O, sA var det ickc heller Denna karlek. som At anden Skulle brmga evig mattnad! O, sA var det icke heller Detta oga, i vars blickar Evig sanning skulle lasas! O, sA var det icke heller Detta hjarta, som mitt eget Skulle evigt saliggora! Sag, vart flyr jag, store Fader, Som mitt liv ur stoftet vackte? Sag, var flnner jag den sanning. Som mig loser tvivlets gAta? Sag. var finner jag den karlek, Vilken evig ar som hjartat, Ur vars djup den heligt valler? Var det du, sOTh denna trAnad, Outsaglig, obetvinglig, I mitt brost en gAng upptAnde; O, sA liar Du val, min Fader, Sett forut dess enda mattnad!---------